Vi går tillsammans i Pride

Regina tvingades hantera många utmaningar när hon växte upp men tack vare dem är hon nu mycket starkare. Hon gick från att vara studievägledare som gav råd till studenter till att vara förebild och mentor för transungdomar som behöver en annan slags vägledning när de växer upp. Genom att leva sitt liv precis som hon är visar Regina dem – och resten av LGTBQ+-communityt – att det är möjligt att inte bara överleva utan också frodas när du har stöd av din omgivning.

”Allt handlar om det stödsystem som uppstår när vi finns där för varandra. Inte bara inom LGBT-communityt, utan alla, alla människor. Många communityer attackeras just nu. Vi har verkligen inte råd med splittring. Om vi alla står tillsammans finns ingen chans för fördomarna och hatet att komma åt oss.”

Frank jobbar hårt för ett bättre liv, inte bara för sig själv utan för andra som han. Han vill leda vägen för homosexuella latinamerikanska män som drömmer om en karriär inom företagsekonomi men är rädda för att inte passa in i branschens normer. Frank tror att det bästa sättet att lyckas är att vara sig själv, och hoppas att andra medlemmar i LGBTQ+-communityt kommer att kunna utveckla det självförtroende som krävs för att förverkliga sina drömmar på ett företag som accepterar dem som de är.

”Varje gång jag ser en icke-vit eller homosexuell person i en krävande ledarskapsroll blir jag superstolt. Jag vill veta vad den personen gjort för att nå dit. En dag vill jag bli en latinamerikansk ledare, och jag vill vara ärlig mot mig själv hela vägen dit, så att jag kan svara ’Jag var mig själv!’ när någon frågar mig hur jag gjorde.”

I år ger sig Gabe ut på en helt ny resa. Efter nästan 30 år som kvinna påbörjar han sin övergång till att bli man. Han kommer att kunna förlita sig på kärleken och stödet från de nära och kära hela tiden, men han vet också att det finns människor som helt enkelt inte förstår. Med dem är tålamod nyckeln till att bli accepterad, enligt Gabe. Om alla lade lite extra tid på att informera och prata med varandra skulle vi alla ha möjlighet att öppna upp någons hjärta och sinne.

”Förr var jag tjejig och nu är jag manlig, ibland känner jag mig inte hemma någonstans. Det känns som att jag antingen är för hetero eller för gay, och för vissa människor är jag inte den person de förväntar sig. Men när Pride närmar sig blir jag jätteglad, för jag vet att jag kommer att känna mig som hemma. Jag kommer att vara med människor som är som jag, som förmodligen tänker på samma sätt som jag.”

Under åren har David samlats med goda vänner för att delta i lokala Pride-parader, men han ser behovet av stöd på en mycket bredare nivå än i bara en stad. Han hoppas att representationen i de traditionella medierna kommer att inspirera alla medlemmar i LGBTQ+-communityt att leva sina liv utan rädsla. Och att denna acceptans kommer att sprida sig till människor över hela världen.

”Representation spelar roll – du måste kunna se dig själv i TV-rutan för att kunna förmå dig själv att ta nästa steg. Att bara ta en promenad, äta frukost, ta ett kort och lägga upp det på sociala medier. Sådana små saker gör stor skillnad. Och jag tror att ljuset i tunneln är normalisering över hela världen.”

Shane är verkligen en mångsysslare – han är DJ på Pride och transevenemang över hela landet, sitter i styrelsen för sin lokala parad och håller på att starta upp en klubb för transpersoner. Självklart är han en riktig fixare och han ser detta som ett sätt att kratta manegen för andra människor som behöver hjälp att hitta sin plats både i yrkeslivet och i Pride-communityt. Shane vill visa dem att framgången är möjlig, oavsett vilken sexuell läggning man har.

”Jag vet att den här stigen jag trampar upp kommer att göra det enklare för människor att ta sig fram, att sparka upp dörren och ta sig ännu längre än vad jag gjort. Jag gör min insats för communityt, det är därför jag alltid är med och ger allt. Jag håller toppklass så att nästa transperson inte behöver hantera fördomarna.”

Billie lever med sin fru Meg som hon delar de två vuxna sönerna Matt och Brad med. För dem hör Pride till familjens vardag och firas året om. De är djupt involverade i LGBTQ+-communityt och stödjer aktivt lokala välgörenhetsorganisationer och andra sällskap med koppling till rörelsen. Vare sig det handlar om volontärarbete eller öppna och ärliga samtal ser Billie varje social interaktion som en möjlighet att uppmuntra till förståelse och acceptans som inte fanns för bara några år sedan.

”Människor har bestämt sig för att det är viktigare att öppna sina hjärtan och sina sinnen än att vara del av ett oförändrat tillstånd. Och det går aldrig att förbättra något, läka, lära sig eller gå vidare förrän du känner personen du pratar med.”

Roland gillar mode, men hans verkliga fokus ligger på framtiden. Han vill att nästa generation i LGBTQ+-communityt ska ha det bättre och enklare än han haft. Efterhand som de växer upp och ger sig ut i världen hoppas Roland att dagens ungdomar ska känna sig så trygga och säkra att de vågar utforska vilka de verkligen är. Att hitta sig själv kan ta hela livet, men han tror att ett starkt stödsystem av nära och kära är allt som behövs för att komma igång.

”Vi kommer att få kämpa längs vägen, men vi märker alltid av framstegen. Bara under de senaste tio åren har så mycket förändrats. Nu ser man en massa ungdomar på gymnasiet eller högskolan som upptäcker vilka de är och förstår att de inte måste låsa in sig i normer för kön eller sexuell läggning som skapats av samhället.”

Prideparaden är viktig för Justin för det var här han träffade sin pojkvän. De har varit ett par i nästan två år och tänker gifta sig nästa sommar. I framtiden hoppas Justin kunna öppna ett galleri för upplevelsekonst, men för närvarande satsar de på att leva i nuet och utforska staden. När de är ute går de hand i hand, eftersom han tror att ju fler LGBTQ+-par som syns, desto snabbare kommer de att accepteras överallt.

”Vi vill nå till den punkt där det är helt normalt. Du är inte konstig hur du än klär dig, hur du ser ut, hur du uppfostrats, vilken sexuell läggning du har, kön, vad som helst. En dag kommer vi att nå dit.”

Lee kommer ursprungligen från Filippinerna och gav sig i unga år ut på en ny resa i USA. Hon hamnade i Los Angeles och kunde där utforska tanken på att bli del av transcommunityt utan att därmed frångå sin religiösa uppfostran. Nu är hon del av en öppen och accepterande icke-konfessionell LGBTQ+-kyrka vars medlemmar går tillsammans i Prideparaden varje år.

”Detta kommer att låta motsägelsefullt för många LGBT-människor, men om jag inte trodde att det fanns en högre kraft som tog hand om mig och älskar och accepterar mig för den jag är, och som lärt mig att jag måste älska mig själv först och sedan älska min nästa som jag älskar mig själv – då hade jag förmodligen gett upp för länge sedan.”

Det var högskolan som tog Jonathan till San Francisco, men det var friheten att vara sig själv som fick honom att stanna. Det var här han fann en känsla av tillhörighet och en plats som kändes som hemma istället för diskrimineringen och de dömande blickarna han upplevt på annat håll. Nu kan Jonathan glädjas åt att vara del av LGBTQ+-communityt 365 dagar om året och ge stöd åt andra – både nära vänner och främlingar han möter på gatan – som känner likadant.

”Ensam är inte stark. Det är inte bättre att vara själv. Vi blir bättre som ett community, vi är bättre tillsammans – inte bara de människor som är del av vårt community utan också de som stöder vår sak och människorna som älskar oss och vill att vi ska lyckas. Alla måste jobba tillsammans för att vi ska kunna bli det community vi vill vara.”

Vare sig hon är hemma med sin man och sina barn, i bilen eller ute och flänger är Treena alltid mamman med stor M. Hon öppnar sitt hjärta och sinne för alla hon möter när hon kör, särskilt dem som påminner om hennes son. Treena berättar att bilen är en trygg plats där människor i LGBTQ+-communityt verkligen kan vara sig själva utan att vara rädda för fördomar eller negativa konsekvenser. Om de vill prata är hon redo att lyssna. Det är ju det mammor gör.

”Jag vill att min son ska kunna vara lycklig och få ett bra äktenskap med den man han vill gifta sig med, så att jag får lämna över honom i kyrkan precis som jag gjorde med min döttrar. Jag vill att han ska kunna få detta, och jag vill att han ska kunna känna sig bekväm i alla situationer.”

Glen fängslades av eftertexterna på TV:n när han var liten och bestämde sig snabbt för att TV var branschen han ville jobba i. Under årens lopp har han sett hur acceptansen utvecklats i TV-rutan. Han trodde aldrig att han skulle få se TV-serie med homosexuella karaktärer, men nu har LGBTQ+-representation blivit allt vanligare i medierna. Glen hoppas att detta ska visa unga människor att de inte behöver dölja vilka de verkligen är, oavsett vem som tittar.

”Redan i unga år känner vi att vi är annorlunda. Och om du känner dig annorlunda, särskilt om du kommer från en liten stad, tror du att du är ensam om att känna så. Sen börjar du upptäcka – kanske via internet, eller när du hamnar på platser som Los Angeles, New York eller Chicago – att du inte är ensam. Och du kan vara dig själv, och det känns som att andas ut. Äntligen kan du andas ut och vara den du är.”

Med en bakgrund inom psykologi och mental hälsa förstår Jessica till fullo hur positivitet kan påverka människor. Hon förespråkar öppenhet och acceptans eftersom detta kan förbättra välbefinnandet för hela LGBTQ+-communityt och samhället i stort. Ju mer alla inkluderas oavsett ålder, kön, kulturell bakgrund eller sexuell läggning, desto gladare och rikare liv får vi alla.

”Pride handlar för mig om olika kulturer som möts. Jag har mångkulturell bakgrund så detta har alltid varit en del av mitt liv, men när jag ser hur min omgivning blir mer och mer mottaglig känns det som om vi utvecklas.”

Samson gillar människor helt enkelt. Han tycker det är viktigt att göra ett gott intryck på sin omgivning och bidra till en känsla av kamratskap med alla han träffar. Både under Pride och årets alla andra dagar vill Samson att medlemmarna i LGBTQ+-communityt och människorna som stöder deras sak ska få sin tid i rampljuset. Och han vill att människor överallt ska visa sitt stöd eftersom det är det enda sättet vi kan gå vidare på tillsammans.

”Jag tror med hela mitt hjärta att det kommer att hända. Du går på trottoaren och du ser någon som är lite annorlunda jämfört med dig, och du älskar den personen. Inte för att personen är annorlunda, utan för att den är sig själv. Och du hejar på den personen.”

Kim har mycket att vara stolt över – sin bakgrund, sina insatser, vad hon uträttat i livet och vart hon är på väg. Hon är veteran med en tio år lång karriär i amerikanska flygvapnet och reste runt i världen innan hon återvände till USA för att gå i skolan och jobba. Hon är också trummis, fotograf och förebild för unga kvinnor – och andra människor – som vill leva på ett ärligt och modigt sätt. Hennes ständiga självförverkligande har banat väg för andra människor som går i hennes fotspår, och hon tror att tiden är exakt rätt för dem att göra det.

”Jag tågar för att vara delaktig. Jag tågar för att visa unga tjejer som ser ut precis som jag att de kan arbeta på ett företag som detta, och att det finns kärlek i världen. Jag vill helt klart vara en positiv förebild. Jag vill vara en god människa, men ännu viktigare är att arvet jag lämnar efter mig handlar om utveckling, fred, självbestämmande och validering.”

Graciella hyllar föregående generationer genom att hjälpa unga medlemmar i LGBTQ+-communityt hitta sin plats i världen. Varje vecka arbetar hon som volontär på en lokal organisation som hjälper unga hemlösa personer med olika sexuella läggningar och könsidentiteter. Hon lagar mat, deltar i gruppaktiviteter och lyssnar på alla som behöver någon att prata med. Graciella hoppas att tiden hon tillbringar med dessa barn kommer att få dem att tro på en bättre framtid.

”En sak som är extremt viktig för mig är att ungdomarna i vårt LGBTQ+-community ska komma ihåg att detta inte är något som startade förra året. Detta handlar om decennier av arbete, av protest, av kamp för jämlikhet. Jag väljer att vara en del av det. Jag väljer att axla manteln, att tåga framåt och fortsätta kämpa, för vad skulle allt detta arbete annars vara värt?”